Lördagens pass och utmaning - Äspöloppet

Tidigt på Lördagsmorgonen så lämnade jag och min bror Nybro för att åka mot Oskarshamn och Äspölaboratoriet där loppet arrangerades. Väl där så fick vi förse oss med en reflexväst, en nummerlapp, en säkerhetshjälm och en liten väska med en gasmask inuti. Gasmasken var en säkerhetsåtgärd ifall det skulle uppstå rökutveckling nere i tunnlarna. Sedan samlades vi för genomgång av vad som skulle hända och hur allt fungerade och en stund senare så begav vi oss till en annan byggnad där vi åkte hiss ner till startplatsen som befann sig 450 meter under jord. Hissturen ner tog ungefär 90 sekunder och ändå gick hissen rätt snabbt. När vi kommit ner så fick vi en stund på oss att värma upp innan loppet skulle starta. Jag blev faktiskt ordentligt orolig när jag tittade uppåt genom tunneln vi skulle springa igenom efter starten. Jag visste ju innan att tunneln skulle ha en lutning på 14% men bara siffrorna sa mig inte speciellt mycket och jag tänkte att det skulle förmodligen inte vara så farligt men oj så fel jag hade. Loppet var ungefär 3,6 km långt och i vanliga fall är det inte någon farlig sträcka men lutningen uppför såg minst sagt avskräckande ut och för första gången sedan jag anmälde mig till loppet så blev jag nervös men det var bara att försöka ignorera nervositeten.

Jag hade fått tipset att gå ut väldigt lugnt i början och som tur var så lyssnade jag på det och började i ganska lågt tempo. Under första delen av loppet så gick det fint men ungefär halvvägs in så började det bli riktigt riktigt tungt. Jag gjorde även misstaget att titta uppåt och det gjorde verkligen inte saken lättare. Den sista halvan av loppet blev mentalt extremt jobbig för kroppen hängde med utan problem. Mjölksyran var inte speciellt farlig men den började kännas av lite i framför allt vaderna och framsidan av låren och benen blev allt segare. Det var lite värre med andningen och den besvärade mig en del men det som var jobbigast var att huvudet hela tiden kom med en massa lustiga påhitt om att jag behövde stanna för att vila och kanske gå en liten stund för att hämta andan. Som tur var så ignorerade jag tankarna och började i stället nynna på lite sköna Elvis-låter i huvudet och det hjälpte faktiskt en stund men när det sedan var dags för den sista, längsta, rakaste, brantaste och jobbigaste uppförsbacken så kunde inte ens Elvis klassiker hjälpa mig. I stället fick jag koncentrera mig på att det som huvudet ville inte var annat än skitsnack och att det skulle krävas mycket mer innan kroppen skulle ge upp. När jag sedan började se ljuset i slutet av tunneln (hehe) så fick jag ny energi och ju närmare tunnelöppningen jag kom desto mer kände jag av kylan utifrån och när jag väl kom ut så spurtade jag de sista hundra metrarna in i mål. Jag fick en sluttid på 24.29 och klarade av att slå måltiden som jag hade satt upp - 25.00. Tider omkring 25 minuter låter kanske som löjligt dåliga tider när man talar om en sträcka på 3,6 km men med den kraftiga lutningen så blev det en helt annan historia. Banrekordet var för övrigt 17.20. Loppet var underbart, hemskt, jättekul, tufft, utmanande och mycket givande. Jag var glad att jag valde att delta och förmodligen så kommer jag att delta igen nästa år. Det var en speciell och väldigt häftig upplevelse och jag rekommenderar helt klart loppet till alla som vill utmana sig själva och samtidigt få en spännande upplevelse.